Realism

I vardaglig mening är realism att ta saker för vad de är, att inte försvinna iväg i visioner eller illusioner. I filosofisk mening trodde jag länge att det var något annat - tron att våra teorier om världen är riktiga om/eftersom det de handlar om verkligen finns, må det vara elektroner eller drömmar eller institutioner. Men detta verkliga existerande är svårt att göra reda för. Kanske är det därför jag nu allt oftare i filosofiska sammanhang stöter på en realism som är mer som den vardagliga, som tar saker för vad de är, utan att försvinna iväg i teorier om vad det innebär att de är som de är. Ser vi den naiva realismens återkomst?