Vardagsvackert

Vardagen kan vara så vacker. Krukväxterna sträcker på sig, smeker sig nästan mot varandra. Ljuset vilar lugnt över köksmöblerna. Musiken smyger omkring mellan rummen. Det är höst och te och färgerna och friskheten kommer. Jag plockar lite med mina saker, vänder lite på mina vanor, öppnar mig än mer för kärleken.

Väder och förändring

När det snöar i slutet av maj och våren stannar av. Invändningar väcks, protester mot objudna gäster. Mot fader frost och fröken väder. Ett antagande om permanensens naturlighet, eller åtminstone den permanenta rytmens. Vi är rånade på våren. Men icke. Vårens idé är inte världens. Förändringen är det bestående, förändringen är vacker, förändringen är god.

Tankesmide

Långsamt smida, hamra ut idéer, låta dem ligga på ässjan bakom hjässan, samla smideighet, sen på dem igen. Sådan är tankesmedens långsamma vardag. Att smida vackert tar sin tid.

Realism

I vardaglig mening är realism att ta saker för vad de är, att inte försvinna iväg i visioner eller illusioner. I filosofisk mening trodde jag länge att det var något annat - tron att våra teorier om världen är riktiga om/eftersom det de handlar om verkligen finns, må det vara elektroner eller drömmar eller institutioner. Men detta verkliga existerande är svårt att göra reda för. Kanske är det därför jag nu allt oftare i filosofiska sammanhang stöter på en realism som är mer som den vardagliga, som tar saker för vad de är, utan att försvinna iväg i teorier om vad det innebär att de är som de är. Ser vi den naiva realismens återkomst?

Långa blickar (om våren)

Alla dessa blickar... Gläntar på dörren till världar. Ibland vill jag stanna upp, säga hej, vem är du? Men alltid lite för sent förstås, försent för att det ska vara så spontant som det måste. Häromdagen vände jag tillbaka till konsum och kände mig fånig, hon hade (tack och lov?) gått. Man skulle ha en liten kamera i ögonen med ansiktsigenkänning kopplad till eniro+ så man kunde gå hem och googla på dessa blickar... Eller så är poängen just att man inte kan det.

Att umgås med sig själv

Mina möten med mig själv fyller en viktig social funktion. Inte med mitt nu-jag, det kan jag inte möta på det viset, men mitt förflutna och framtida jag. Det förflutna möter jag i foton och gamla texter och andra spår, det framtida när jag skriver dagboksliknande anteckningar.

Saker att bada i

"Drunkna inte i minnen, bada i visioner!" -En av många kärnfulla sentenser jag tänkte ut i 15-årsåldern. Fast när jag skulle skriva ned just detta till Pappas dåvarande damsällskap råkade den andra satsen bli "bada i illusioner!". Hon satte ändå upp lappen ovanför sängen och jag vet ännu idag inte om hon höll god min eller tyckte det var bra så. Relationen blev hursomhelst kort.

Ursäkt för att blogga

Kanske behöver man ingen. Jag känner att jag gör det. Vill inte skräpa ned cyberrymden i onödan, denna vackra allmänning. Min ursäkt är att jag samlar mina tankar, att den strimma av offentlighetens ljus som möjligen strilar fram hjälper mig att uttrycka mig lite mer noggrannt.

Övervakning och integritet

Ibland ville jag tro att problemen med övervakning är övergående - vi övervärderar viss information så länge vi saknar översikt. När väl all information finns tillgänglig är ingen information farlig. Det är naivt. Vi kommer aldrig komma över vårt feltänk - information kommer alltid att underkastas smutsiga syften.

Naturens storhet

Till naturens storhet hör att den inte är ett resultat av design. Den kan tolkas, analyseras, ordnas i arter och individer, beskrivas mer eller mindre metaforiskt. Men om vi avstår från det och bara försjunker i den så är vi inte aningslösa. Kulturen är alltid ett resultat av någons tanke, någons makt. Naturen är i den meningen oförstörd och det är inte så märkligt att jag när jag var liten blandade ihop de två orden "neutral" och "natural".